I lördags var det dags för det fruktade arbetspasset i kassan. 12 - 19.45. Det gick bra. Mina kollegor är väldigt söta och tänker verkligen på mig och bebis. =) *kram på er* Jag kunde både sitta i kassan och stå i SS. Visst var jag obotligt trött, men undrar om inte det mest berodde på kundernas alla frågor:
-När är det dags? -Vad blir det? -Vad ska den heta? -Har du fler barn? -Vad hoppas du att det blir?

En man frågade mig:
-Vet du vad det blir?
-Ne, vi har inte tagit reda på det.
-Men sånt känner man juh...
-Eh ahaa, detta är mitt första barn så jag vet inte vad jag ska känna!?
Fick inget svar...

På sista rasten ringer älsklingen och undrar om vi kan gå ut och äta när jag slutat. I samma ögonblick som jag sa ja, ångrade jag mig, var ju super trött. Men vi hade tydligen fått ett presentkort av svärmor som gick ut samma dag, och man behöver ju faktiskt inte sitta på restaurangen heela kvällen. Det blev på Trottobar.
Jag tryckte i mig halva av min räkmacka (världens största, större än Bulls) och älsklingen åt en hamburgertallrik.
Strax efter rullade vi hem och myste ner oss i soffan.




Två idioter i februari -10