Jag hade bara precis kunnat slappna av efter helgen när, det jag trodde var magsår, kom som en box rakt i solar plexus i måndags. Hela dagen var en enda segdragen dag med ont. På kvällen kom Thore och Caroline, vilket jag eg inte alls hade lust till, men smärtan försvann strax innan dom dök upp... För att komma tillbaka på ett helt annat ställe och med en helt annan kraft. Efter att ha hållt minen ett bra tag gick jag in för att ta några panodil. Efter några steg i köket kändes det som iskallt vatten rann genom hela kroppen och ut genom armar och ben. Huvudet blev instängt som i en boll och jag staplade in i sovrummet helt skräckslagen. Ropade efter älsklingen och bad han hämta telefonen. Vi ringde 1177 och dom gav oss rådet att åka in till akuten. Mamma kom och lämnade syster och hämtade upp oss, och där låg jag i bilen skakandes och rädd för smärtan.
Vi blev snabbt (!!!) omhändertagna på akuten. Dom tog prover och satte nål i armen och det tog inte lång tid innan jag fick det blåvita armbandet, nu var jag i deras händer.



Jag fick börja med att göra en gynundersökning. Det var värre än vanligt att sitta där särandes med den smärtan när läkaren ber mig slappna av! Men där hittade han inget ovanligt så jag blev skickad upp till kirurgen. Väl uppe kände jag mig lite dum. Morfinet tog bort de värsta smärtorna så jag ville åka hem ist. Men jag fick snygga kläder från Landstinget, panodil, dropp och sömntablett och sen var det dags att sova, tyckte dom.
"Vaknade" vid halv åtta, omtumlad och fattade inte mkt. Någon sa något om duscha. Jag bad om hjälp och en stund senare sov jag igen. VId elva var det dags för operation och jag minns inte mer än det klassiska; Andas, låånga djupa andet.... ZZZZZZ!
När jag sen vaknade upp några timmar senare, mådde jag illa och kräktes ett par gånger och fick minst fyra doser av medel mot illamående + syrgas + panodil i droppet! Dödstrött skickades jag upp på avdelning 83 och där gjorde jag inget annat än sov sov och sov. Stackars älsklingen hade suttit och väntat på mig sen morgonen så orkade jag inte säga mer än "Hej" och "... det är lika bra du åker hem...". Han åkte hem och jag somnade för natten.



Dagen efter kände jag mig mkt piggare och efter att ha klarat toalettbesöket ensam bestämde jag mig för att åka hem innan lunch. Älsklingen kom och vi lyssnade på läkaren som sedan skrev ut mig.
Sen dess har jag vart i ett tillstånd som mest liknas vid en kraftig baksmälla. Segheten i kroppen och skallen sitter fastsvetsat och jag går som en 90 årig kärring! Men nu är jag trött på detta! Kan ju inte ens bära runt på min dotter! =( Men jag tros vara återställd om två veckor och det får vi verkligen hoppas, för då är älsklingens semester slut....

UPDATE:
Det var alltså blindtarmen jag opererade bort...