Nu har Meja passerat 9 månaders strecket och allt går i rasande fart! Inte nog med att hon kryper för fullt, (nu kör hon även babianstilen när hon kryper), står hon och går med stöd sen länge tillbaka. Det som hänt senast är att hon släpper taget och står själv långa stunder. Hon vill ta ett steg, men balansen håller inte och hon skrattar samtidigt som hon dunsar ner på rumpan. Gullunge! Hon har även fått för sig att hon ska klättra på allt hon ser! Hon lyfter på ena benet när hon står och försöker komma upp. Ser sjukt kul ut.

Hon pratar som aldrig förr. Nu har hon börjar jollra mer och "där" och "mamma" är mer tydliga nu. Hon är mer med och förstår vad man säger till henne. Ber jag om tex snutten så ger hon mig den. Det är en bestämd liten tjej vi har här hemma. Separationsångesten gör sig påminnd ibland, men värst just nu är nog hennes svängande humör och klängighet. (Fast lite mysigt är det när hon vill sitta och gosa, var så länge sen hon ville d.) Vissa kvällar kämpar vi för fullt i flera timmar med läggningen och ibland går det supersmidigt. Härom natten hade hon nog någon hemsk mardröm för hon slutade inte skrika på säkert en halvtimme. Vi fick ta upp henne och sitta med henne till hon var lugn igen.

Jag hade kunnat pladdra på hur länge som helst, men jag bjuder på lite bilder ist.

  

Meja står själv och spelar trummor. Svårt att få bra bilder.

  

Hon ska alltid ha något i munnen när hon susar fram.

  

Perfekt klätterställning tycker Meja.



Hon tror nog att hon är en hund. =)



Här kan man klättra. Inte.

I morgon blir det BVC och 9 månaders invägning.