Fick reda på igår att en klasskompis från gymnasiet gått bort. Trodde inte att jag skulle reagera speciellt på det, men nu kan jag inte sluta tänka på det. Har knappt kunnat sova i natt. 

Facebook sidan verkar borttagen men Instagram är kvar. Hon följde mig, men jag följde inte henne. Vet inte varför jag så gärna vill komma åt bilder och info nu, nu när det är för sent... Fick veta att hon skrev en blogg, och den satt jag och lusläste igårkväll. Hon tyckte det var orättvist att hon inte fick bestämma sitt liv och sin framtid. Jag visste inte ens att hon var sjuk.

Vill så gärna skjuta sådana här händelser ifrån mig. Det här med döden. Men det finns så nära hela tiden. Jag hinner precis lägga det bakom mig innan jag hör om nästa person. Efter min blindtarmsoperation hade jag svårt att slappna av och inte tänka på döden. Att livet är så skört och att du faktiskt kan tas bort när som helst. Utan att du själv valt det.
Jag vill tro att efter döden finns det något bättre. Men vad finns bättre än livet? Att vara här med min familj och vänner? När jag dör vill jag att mina minnen dör med min kropp, för att behöva minnas ett liv man älskar så och vistas i någon annan slags värld i oändlighet måste vara det mest plågsammaste.